Idag har jag tänkt ganska mycket på livet.
Livet i sig som det är och hur livet kan vara och hur livet kan bli.
Hur mitt liv har varit och hur mitt liv kan bli.
Mitt liv jag har just här, just NU, är det finaste liv jag vet.
Jag får dela mitt liv tillsammans med en annan människa som älskar mig, en människa som alltid finns vid min sida och som alltid får mig att skrika av skratt och glädjerus, varje dag.
Jag får dela mitt liv tillsammans med en annan människa som älskar mig för den jag är, inte för någonting jag varit eller kunnat bli, han älskar mig magiskt mycket, ljuvligt, passionerat och djupt, för att jag är jag.
Ingenting annat.
- Det är den vackraste känsla jag vet.
Tänk att man kan ha en sådan fin medvind i livet.
Han framkallar så mycket vackert omkring sig med sitt strålande ansikte och värmande armar när han tryggt håller om mig genom en tid man ibland vill ska stå stilla.
Jag var väldigt, väldigt liten och blyg en gång.
Tack och lov är det en tid jag lämnat bakom mig med allt vad det innebär, även om mycket av det gamla sitter kvar som ett litet frö som ändå vuxit sig starkt mot alla odds.
Första gången jag blev skrattad åt, pekad på, var när jag fyllt fem och fått mina första glasögon.
Sista gången jag blev skrattad åt var precis när jag börjat gymnasiet..
- Sedan försvann det.
Jag har lärt mig oerhört mycket genom alla år, genom alla skolor, klasser, genom alla människor och vad de sagt och gjort, jag har lärt mig varför vissa människor beter sig som de gör och varför sådana som jag blir slagpåsar och offer för så elaka ord av barn och ungdomar som borde ha så mycket bättre för sig.
- Jag förlåter er, allihop. Speciellt ni riktigt elaka.
Ni kan inte haft det så lätt i livet, ni kanske inte hade det så bra hemma, kanske har ni själva varit med om hemska ting i livet som ni inte fick utlopp för på andra vis.
Jag VAR ju faktiskt ganska annorlunda.
Jag var väldigt liten med mitt långa trassliga hår, stora runda glasögon och lite för stora tröjor jag ärvt av mina fyra bröder, men det gjorde mig ingenting.
- Jag var mig själv och låtsades aldrig om någonting annat.
Att vår familj flyttade konstant och att jag gått i sex olika skolor har också en viss del i det, såklart, att man aldrig riktigt hamnade i någon grupp.
Att jag hade ett nedgrusat självförtroende hjälpte inte till.
Att min Mamma plötsligt lämnade jordelivet under min mest pressade tid som femtonåring hjälpte inte heller till.
Det finns fler anledningar också såklart till det.
De håller jag för mig själv.
Men det gick över.
Det försvann.
Jag har ett SKITBRA liv nu.
Jag blev vuxen, jag borstade fram min stolthet och självkänsla och vände alla elaka människor ryggen. Stackars, stackars dem som sitter fast i livet som de gör, i samma karusell.
Själv har jag lärt mig så mycket ifrån allt under den tid jag formades ifrån ett litet naivt barn med förvirrade tankar och känslor, till den kvinnan jag nu blivit.
Jag antar att jag har er att tacka för mitt faktiskt väldigt starka psyke och min stora förståelse för människor.
Jag antar att jag har er att tacka för min godhet, förståelse och min förmåga att se ALLA, gammal som ung, hemlösa,fattiga, ensamma.. alla slags människor i alla slags situationer, där det kanske behövs en liten hjälpande hand eller ett extra leende.
Jag har förmågan att se människor som behöver synas.
Kanske skulle jag inte haft den innan.
-Jag tackar er för det.
Och jag hoppas att ni valt en bra väg i livet, för det har jag gjort.
Jag har världens bästa liv med världens bästa Sambo i världens bästa lägenhet i världens bästa stad, och jag har världens bästa vänner. Det kan inte vara bättre.
Kärlek till er!
M
