Jag befinner mig i en tid i livet där drömmar är verkliga och där lyckan är så tryckande påtaglig. Det är inte ofta man kan sitta med ett leende på läpparna och känna att precis allt är perfekt. Jag kan känna mig tacksam över att få känna så, att få ha det så, för det är inte alltid man kan det. Jag har haft en sådan massivt tryckande tyngd över mig under våren med C-uppsatsen som främsta orsak, med allt vad det innebär. Jag kan föreställa mig att det är så ett papper känner sig under en enorm brevpress, eller när någon måste bära enorma berg på sina axlar, men jag kan också föreställa mig hur fri en ballong känner sig när den blir fylld med helium och lyfter mot en stjärnklar frisk himmel… för det är den känslan jag har just nu. Det är den känslan av glädje, tacksamhet och lättnad som cirkulerar i mitt omlopp i skrivande stund. Jag är uppe bland de där stjärnorna fylld av helium och skrattbubblor.
Det är så mycket som händer just nu, så många spännande saker. Termin sex av sju på universitetet är klara och avbockade med stolthet, och nu återstår endast en termin innan jag får ta examen som förskollärare, redo att förändra och påverka! Det är ganska knäppt egentligen… att hela tre år redan gått. Tiden är så fascinerande på det viset. Ibland går den snabbt, ibland kryper den med nästan synliga snigelspår efter sig, och ibland står den stilla sådär som man bara vill att den ska göra när man är förälskad eller ute på äventyr i världen. Dessa tre år har gått oerhört snabbt, och visst känns det bra, men ändå lite vemodigt att det kommer att ta slut. Att leva som en enda liten student i mängden av studenter bland kursplaner och tentor på livets universitet är en kul upplevelse, och man får många fina vänner efter vägen där man tillsammans skapar minnen för livet. Jag kommer alltid att ha med mig alla upplevelser och alla fina kamratskaper i hjärtat, men jag kommer också ta med mig alla lärdomar i form av lycka, sorg, stress, panik och lättnad. Universitetet har gett mig så mycket, och jag ser fram emot att få avsluta med konfetti och kabrak, för att sedan få stå och klämma på migg examensbevis och känna att jag avslutat det här helt själv. Melissa som alltid är så dålig på att avsluta påbörjade saker.
Att ha mål är det som driver oss framåt, jag kan i alla fall tala för mig själv i det läget. Första februari 2019 (om 233 dagar) lyfter ett flygplan mot nya strapatser och eskapader ute på för oss ännu oupptäckta delar av vår vackra planet. Under hela studietiden har jag varit medveten om detta, och det har drivit på något enormt varje gång jag känt mig nere eller stressad över studier eller andra skäl. Jag är tacksam för att ha mål som driver framåt, jag tror att det är någonting alla behöver. Denna gång kommer vi att vara borta i åtta månader och det kommer att bli magiskt, äventyrligt och helt fantastiskt. Detta berättar vi om med allt vad det innebär i vår reseblogg dock, och kommer alltså inte att tas upp här mer än såhär. Kolla in bloggen om ni inte har den. Ni kommer inte att ångra er: http://backpackingthroughlife.blogg.se
Vad annars? Imorgon börjar min tredje kollosommar på Kilsbergsgården, och jag kan inte ens beskriva hur taggad jag är inför detta. Jag älskar detta sommarjobb och det för med sig så himla mycket glädje. Jag kommer att njuta extra mycket i sommar, då det förmodligen blir den sista på många år. Nästa år är vi utomlands, och åren efter det kommer jag att arbeta som förskollärare och kommer att ha fullt upp. Men kommer fler tillfällen då jag kan jobba på kollot, om så bara en period, då kommer jag utan tvekan att göra det. Här ska njutas!
Det får nog räcka för denna gång. Ha en kanonbra sommar, alla läsare. Till vi ses nästa gång.
Melissa
Kommentera