Ahnberg.blogg.se

Jag har inte skrivit sedan resan till London.
Jag ska försöka få ihop dessa fyra månader som gått i ett blogginlägg.
Fyra underbara varma sommarmånader i ord.
Inga problem!

Sommaren började med att jag fick resultatet VG på terminens sista tenta ”små barns matematik”, sedan har det bara gått utför med goda nyheter och lyckliga dagar.

Under en hel månad i början av sommaren arbetade jag tillsammans med ett helt gäng fantastiska individer på sommarkollo på Kilsbergsgården ett par mil utanför Örebro, och det är någonting jag vill göra varje sommar. Hur ska man beskriva livet som kolloledare?
Varje dag är ett äventyr.
Du ansvarar tillsammans med dina kolloledarkollegor över ca 83 barn åt gången, i tvåveckorsperioder, och tillsammans med dessa kollegor och barn skapar du minnen för livet, du skapar glädje, vänner, gemenskap och många långa sommarkvällar tillsammans.
Sommarkollo är en magisk upplevelse. 
Alla kvällar då solen gick ner över sjön, alla gitarr – och grilltillfällen, de gånger vi hajkade med barnen och sov i vindskydd, fiskade, badade, och skrattade så vi kiknade, alla gånger vi klädde ut oss och hade vattenkrig och lekte och sprang runt och lekte med barnen kommer jag aldrig att glömma. Inte heller spöknätterna då vi sprang runt i skogarna och skrämdes kommer jag att glömma.
Det bästa är att detta bara är början. Jag är säker på att fler somrar som denna kommer. Ännu bättre är att jag vet att barnen ser fram emot att ses igen, många hör ofta av sig till mig på Instagram och saknar. Det gör mig varm i hela själen.

När mina 32 dagar på Kilsbergsgården var över och jag vaknade ur min kollobubbla och åkte hem, packade jag bara om mina väskor för nya tokigheter.
Två dagar var jag hemma innan det bar iväg igen.

Jag och Kalle riktade våra ögon mot de vackra snötäckta bergstopparna i Norge. Vi hade länge drömt om att få hajka upp till Trolltunga och liknande ställen i omgivningarna runt de blåglittrande fjordarna. Och nu skulle vår dröm äntligen gå i uppfyllelse. Vi har sett så mycket magiskt i världen, vi har varit till så många magiska platser, men inte Trolltunga som näst intill ligger runt hörnet. Det var dags. Med oss hade vi Kalles bästa vän Andreas, som vi hämtade upp i Borås.

Förväntansfulla åkte vi över till Norge och tog oss via vansinnigt vackra vägar genom landet ända till Odda camping, där vi hittade en gräsplätt där vi slog upp våra tält. Efter vägen hade vi stannat vid diverse vattenfall och rastplatser, bara för att njuta av Norges vackra natur. Det finns inge mycket som liknar detta.
Vi spenderade första natten på Odda camping, det var ganska ruggigt och dimmigt, men ändå mysigt. Vi spelade spel, drack ett par öl, och vi var oerhört uppspelta inför tanken att vi skulle vandra till trolltunga dagen efter.

Så kom gryningen, så kom dagen, så kom förväntningarna. Och det spöregnade. Vi åt frukost i ett läge om tveksamhet med tanke på vädret, snörade ändå på oss vandringsskorna och krängde oss i regnkläderna, och beslöt för att kasta oss in i det iallafall. Regnet slutade inte. Alls. Men vi gick ändå.
Vi tog bilen till platsen där vandringsleden började, fyllde på vattenflaskor och energi, sedan bar det av. Vilken hajk! FEM timmar tog det att ta sig fram till bergets spets med den utsikt vi drömt om så länge. Efter vägen fanns det många halkiga, steniga, snöiga hinder, regnet öste ner, det var kallt, jag halkade rakt i leran en gång, och det var ett par gånger vi funderade på att ge upp.. men aldrig! Vi banade på genom fjäll och fjordar, över berg och genom dalar, tills vi kom till vårt mål, och det var värt varenda meter. Som i ett mirakel sprack himlen upp och solen strålade mot oss där vi stod vid detta naturfenomen. Våra kläder torkade litet och våra humör sprack upp med solens strålar.
Jag har skådat mycket i världen, men detta var enastående.

Vi stannade dock inte länge, vi visste att vi hade ytterligare fem timmar att gå, fem timmar av exakt samma väg vi just banat fram för, fem timmar av lera och kladd och halka och sönderskavda fötter. Vi hade vid det laget tagit oss 11 kilometer i svårframkomlig terräng, och lika mycket hade vi nu framför oss på vägen tillbaka. Personligen har jag en egenskap av att bara gå och gå och gå, hur trött jag än är. Om jag stannar och sätter mig, kommer jag inte upp igen. Så det var precis vad jag gjorde.
 
Regnet hade lugnat sig litet på vägen tillbaka, men det regn som redan fallit hade skapat en landskap av lera efter vägen som gick upp till knäna på oss där vi vadade. Våra kläder var dränkta, våra skor syntes inte längre, vi huttrade av underkylda kläder, men på något vis var det av blandad förtjusning, för varje krök vi tog hade en ny vacker utsikt att hålla andan till. Ironiskt nog var det den allra sista kilometern på hajken som var värst. Detta var en del där det sluttade riktigt mycket, det var ingen riktig väg, utan det var träd överallt och stora stenblock och rötter, och mitt i allt detta var det som ett gigantiskt jordskrev av lera som forsade ner, och det fanns ingen annan väg att gå. Mellan träden hängde rep man kunde hålla i sig i för att inte tappa fotfästet, men repen var lika insmorda i leran som vi var. Vi flög som vantar ner för den farliga sluttningen, och jag är tacksam över att jag inte skadade mig mer än några skrapsår (vi träffade en kvinna efter vägen UPP som hade brutit foten..). Vi var helt hjälplöst utelämnade till sluttningen i det läget. Men vi kom ner. Vi klarade oss, vi tog oss 22 kilometer den dagen, på tio timmar i omöjlig terräng. Jag har sällan varit så stolt över mig själv.

När vi kom tillbaka till campingen den kvällen såg vi alla fram emot en varm dusch, en kopp rykande hett kaffe, ombyte, för att sedan krypa ner i sovsäckarna och sova djupt. Duscharna var iskalla på campingen, det regnade och dimman låg tät, så särskilt uppvärmda blev vi inte, men det gjorde absolut ingenting, för när mörkret föll och vi lade oss i tältet kunde jag inte sluta flina, samtidigt kände jag mina händer och fötter tina, och världen kändes ljus.

Jag vaknade nästa morgon och trodde för en stund att jag blivit förlamad. Hela min kropp kändes främmande. Efter en stund av förvirring började jag sakta röra mina armar och ben, och AJ så ont det gjorde överallt. Trots att jag precis spenderat en månad på kollo med konstanta aktiviteter av rörelse, hade jag nu så mycket träningsvärk i varje muskel i kroppen, att jag aldrig någonsin varit med om någonting liknande. Norge hade tagit kål på mig, trolltunga hade trasat sönder mig totalt. Detta gällde även de andra.
Det måste ha varit en roande syn när jag väl tog mig ur tältet, stel som en pinne, haltandes och jämrandes. Så höll det på ungefär ett dygn innan det släppte lite. Det var värt det. Det var värt varenda sekund av brutal träningsvärk. Nu var det ju dags för nästa äventyr! Vi packade ihop våra tält och prylar i bilen och sedan bar det iväg. Denna gång hade vi siktat in oss på preikestolen!

Vi åkte i ett par timmar, och denna dag sken solen som aldrig förr, det var en helt annan värld än dagen innan då vi var fast i ett inferno av lerskred i spöregnet. Bilresan var oerhört trevlig, musiken som flöt ut från våra öppna fönster efter de norska vägarna ekade i fjordarna. Hela vägen till nästa camping var underbar. Nu hade vi hamnat vid Preikestolens camping, och vilken camping sen! Denna var mycket större än Odda camping, det var trevligare folk, det var vackrare utsikt, och vädret var betydligt bättre. Det fanns en restaurang, till vilken vi tog oss direkt efter att (haltandes och ojandes av träningsvärk) ha satt upp våra tält. Här laddade vi telefoner och drack iskall öl i solskenet, sedan följde en trevlig kväll av kortspel och skratt, och natten var mild och vi sov som stockar. Kalle och Andreas tog ett dopp i en iskall sjö i närheten också, själv satt jag på stranden och njöt av tillvaron.

Nästa morgon vaknade vi, åt en bra frukost, gjorde oss klara och åkte sedan upp till den plats där hajkleden till preikestolen började. Efter att ha vandrat till trolltunga i farlig terräng och misärväder, kunde detta inte vara värre. Det var det inte heller. Denna gång var det en ren fröjd att klättra upp för berg och trappor. Att det till och med FANNS trappor skrattade vi åt. Vilken bagatell. Sammanlagt tog det tre timmar fram och tillbaka denna gång, solen strålade, vi var varma och glada, och efter bara en liten stunds vandrande hade träningsvärken från trolltunga försvunnit. Efter vägen träffade vi på andra vandrare och turister, de flåsade efter andan och tyckte det var oerhört jobbigt att vandra uppför. Själva skrattade vi åt dem. ”Testa trolltunga innan ni flåsar..” tänkte vi och skakade på huvudet.
Preikestolen var mäktigt det också, en klippa mitt bland vindarna, med en klarblå fjord under som sträckte sig ut långt och vitt. Det stormade när vi kom upp, och det var både häftigt och läskigt att stå där vid kanten, när kastvindarna tog tag i en så jackan fladdrade. Vi såg både kepsar och väskor blåsa bort ifrån folk däruppe. På vägen tillbaka joggade vi nerför sluttningarna, hoppade mellan stenarna, skrattade och studsade förbi folk som tittade på oss som om vi vore tokiga. Vi var så glada!

Vi spenderade en till natt vid preikestolens camping, innan vi åkte hem till sverige igen dagen efter, en biltur genom land och rike på över 70 mil. Vi lämnade Andreas hemma hos honom i Borås, spenderade natten där och packade om våra väskor, sedan åkte jag och Kalle vidare ensamma på vår resa, denna gång ner till Tyskland.

Efter ett stopp vid min gamla sommarstuga utanför Varberg, med återseende av gamla grannar, vänner och minnen, åkte vi vidare till Trelleborg följt av färjan över till Sassnitz i Tyskland. När vi var framme där hade den sena kvällen redan lagt sig över Tyskland, och det var bäcksvart ute. Vi visste inte var det fanns någon camping, Berlin (vår destination) låg fortfarande över tre timmar bort, och vi var trötta. Efter en hyfsad bit på autobahn hittade vi en rastplats där vi helt enkelt parkerade, slängde ut våra sovsäckar i bilen, och sov. Det fanns inget annat alternativ, plus att det kändes lite spännande. Det kändes lite busigt att spendera första natten i Tyskland sovandes i en bil mitt ute i ingenstans. Efter detta och med nyfunnen energi, tog vi oss vidare mot Berlin samtidigt som solen gick upp över horisonten. Vi hade en riktigt vacker vy med oss hela vägen.

Vi hittade snabbt ett hostel där vi direkt bokade två nätter, men vi ångrade oss djupt efter att vi snabbt insåg vilket kyffe vi hittat. I vanliga fall när vi är ute och reser brukar vi kolla noga på recensioner och liknande innan vi bokar, men denna gång var vi trötta och tog första bästa, och det var ju bara två nätter, tänkte vi. Vi fick dela rum med ett äldre par som sov i samma säng, och de snarkade utan dess like, plus att kvinnan sov topless. Vi läste recensionerna att det vara en tid innan varit en turist som blev knivhuggen nere i receptionen, personalen var skumma, korridorerna långa och mörka, plus att hostlet låg i ett område som var oerhört ”dodgy”. Vi överlevde dock genom att i princip inte vara där alls. Vi var ute hela dagarna och undersökte Berlin med allt vad det innebär, kom hem sent och sov, sedan åkte vi igen på morgonen. Samtidigt tittade vi efter andra billiga hostel närmare centrum, och vi hittade ett! Generator Hostel hette det, och det var ALLT vad ett backpackerhostel ska vara. Det var fullt med packpackers, färgglada detaljer, musik, barer, spelautomater, beerpong-turneringar och biljardbord, även riktigt god mat. Vi gav fingret till kyffet vi först bokat, hämade våra saker och rumstrerade om. Där spenderade vi fem nätter i olika rum, där vi träffade på nya fantastiska människor varje gång.

Återigen har vi nya vänner för livet, en av fördelarna med att resa så mycket. Man kan inte få nog av vänner ute i världen. Bland annat träffade vi på tre killar från England, läkarstudenter för övrigt, som drog med oss ut på undergroundklubbar i Berlin, sådana där som aldrig stänger, som ligger gömda i skrotiga kvarter bakom stängda dörrar, men som är helt magiska när man väl är inne. En natt stannade jag och Kalle till klockan var fem på morgonen, sedan tappade vi bort våra vänner, försökte hitta hem, misslyckades, somnade nästan på en tågstation, åt en kebab, kollade när solen gick upp över Berlin, sedan hittade vi hem och somnade. Många sådana tokigheter hade vi för oss.
Vi spenderade tid på alla turistställen i Berlin, hängde i parker där vi barfota låg i gräset och var kära, vi kollade på Madame toussaud’s, olika museum, Berlin zoo, drack weissbier på Alexanderplatz till sena natten, kollade på uppträdanden och gick på marknader. Det var magiskt och solen strålade varje dag utom en, då det åskade så det dånade i världen. Vi var så nöjda båda två med resan.

På vägen tillbaka till Sverige insåg vi att vi skulle behöva campa någonstans utanför Sassnitz, och efter att ha kollat Google, hittade jag bara en adress där det stod att det fanns en camping. Vi tog oss på en krokig stenig väg till den adress vår GPS angivit, och hamnade på en gård där det stod ett par stugor och en gammal gunga. Det var inga tält, husvagnar, eller folk. En man kom gåendes och vi frågade om detta var en camping och isåfall vad det kostar att bo där. Han signalerade först att han inte kunde engelska, sedan blev stämningen konstig och jag och Kalle tänkte åka därifrån... då kunde mannen plötsligt engelska och menade att det kostade 10 euro. Vi frågade om vi kunde bo i en av stugorna, men han sa att det inte går för att det precis bott 50 barn där, men att det är tomt nu. Förvirrade frågade vi om det varit någon typ av sommarkollo där, det svarade han tveksamt nej på, men vi fick fortfarande inte gå in i stugorna. Både jag och Kalle fick en sådan där känsla av att ha hamnat i en skräckfilm, och att mannen i fråga skulle hoppa fram med motorsågen när som helst, så när han vände ryggen till, sprang vi till bilen och spurtade därifrån. Ingen trevlig upplevelse. Däremot hittade vi en riktig camping senare, en riktig skogscamping där vi slog upp tältet mellan träden, startade en eld, åt mat, spelade spel och sov sedan gott, trots att jag låg ovanpå en stor trädrot.

Dagen efter köpte vi på oss onödiga mängder alkohol vid gränsen, tog färjan över till Trelleborg, sedan körde Kalle hela vägen upp till Stockholm, någonting han får en stor eloge för. Det var inte lätt, och trött var han, men tillsammans peppade vi varandra med musik och fåniga historier för att fördriva tiden och få tillbaka energin. Vi spenderade sedan två nätter hos våra vänner KellyMae och Jimmy innan vi åkte hem till Örebro. Under denna tid hann jag också besöka Gröna Lund under en heldag tillsammans med Pappa och hans underbara fru Jeanette.

Det är inte över ännu. Vi åkte hem till Örebro igen och fick andas i ett par dagar och packa om och liknande, sedan bar det av till sommarstugan på Väddö ute i Stockholms skärgård. Där skulle vi spendera ett par dagar, dels för att umgås med kalles föräldrar, dels för att jag skulle måla friggeboden och liknande, och dels för att Kalle och en kille som heter Darian skulle planera deras uppdrag som toastmasters till bröllopet som komma skulle: Kellymae och Jimmys. Och bröllopet sen, vilket bröllop! Vilket DRÖMbröllop. Det var precis som på film. Bröllopet hölls utomhus, solen strålade, det var varmt och skönt, allt blev perfekt, vi dansade hela kvällen, alla skratt ekade över Stockholm, kvällen avslutades med att skicka upp japanska lyktor med önskningar i luften. Det var magiskt.

När man väl kom hem efter denna sommars äventyr kändes det märkligt. Det kändes märkligt att inte vara någon annanstans, på resande fot, på nya ställen eller att behöva packa om. Det var samma känsla vi brukar få efter våra långa resor i världen. Man kommer hem och packar upp väskan, sedan står man där i hallen och är förvirrad.  Faktum är så tog det ett par dagar att vänja sig. Jag hade dessutom nästan två veckors ledighet kvar innan nästa termin på universitetet skulle börja, vilket den nu gjort sedan en månad tillbaka. Vi har också hafy besök av Pappa och Jeanette en helg, haft besök av Matilda en helg, samt varit i Karins stuga utanför Karlstad där vi fiskade kräftor och hade en underbar tid.

Snart är delkurs ett avklarad, det är bara en salstentamen imorgon som måste göras, sedan påbörjas terminens VFU på fem veckor från och med Måndag. Det ser jag fram emot.

Tack för att ni läste.
M