Ahnberg.blogg.se

Idag är jag nästan sådär sinnesrubbat lyckligt tacksam över mitt liv och allt var det innebär.
Mitt i livets alla kaotiska kapitel, mitt i alla oförutsägbara händelser, tvister, svängar, har det plötsligt stannat upp till någonting jag ser som närmast perfektion.
Känslan av att ALLT just nu är perfekt, känslan av uteblivna bekymmer värmer mig ända in i själens mitt. Jag är glad, jag är lugn.

Jag är tacksam över att så många händelser och så många människor i mitt liv tagit mig in på de rätta vägarna, att jag har fått den rätta knuffen i ryggen så att jag kunnat hitta mig själv och vem jag egentligen är.
Jag är inte längre den blyga, mobbade ensamväxande asfaltsblomman jag en gång var.
Jag har tagit mig ut och vuxit till någonting större.
Jag är stolt över mig själv och vem jag har blivit, jag är stolt över att jag hittade mitt självförtroende i bakfickan där den egentligen legat hela tiden, jag är stolt över att kunna stå på mina egna ben och ha min egen talan, och jag är stolt över att jag kan göra mig hörd.
Alla behöver känna sig hörda.  

Jag är tacksam över att min livssituation ger mig sådan glädje, att jag får lägga mig i sängen på kvällarna bredvid den människa jag beundrar och älskar mest i hela världen, att jag får göra detta med ett leende på läpparna, att han alltid med uppriktigt och genuint intresse lyssnar på vad jag har att säga, hur tokigt, knasigt, ointressant eller klagande samtalet än må vara.
Han ser mig för den jag är, han kan se in i alla mina vrår, och han kan hantera dem alla, för att han känner mig så väl. Han är den själsfrände jag letat efter så länge, den som hittade mig och drog upp mig ifrån asfalten och misären, den som kastade kärlek och galenskap och stora doser av självförtroende på mig tills det fastnade på riktigt. Han är hela min värld, han är den där magikern som kan göra stordåd i mitt sinne, han är den ljusaste och starkaste av alla stjärnor i mitt universum.

Jag är tacksam över att jag gjort många misstag i mitt liv, för utan dem skulle jag inte befinna mig där jag gör idag. Jag är en sådan som faktiskt tror på ödet och att allt har en mening.
Jag tror att oavsett om riktigt horribla och hemska saker sker, så har det fortfarande sin mening.
Jag har nog aldrig känt mig så säker på mig själv eller haft ett sådant starkt psyke, om det inte varit för alla år jag var mobbad och slagen i skolan, jag hade nog aldrig haft samma medmänskliga kärlek och omtanke till alla människor omkring mig, både vänner och främlingar, om jag inte sedan barnsben fått lära mig livet den hårda vägen.
Alla mina erfarenheter har fått mig att växa starkare, den där gamla asfaltsblomman existerar inte längre.
Ibland tittar den fram som ett spöke under nätter då jag har svårt att sova, men jag är starkare än så, så den försvinner igen lika snabbt, för att jag kan bestämma över den nu på ett annat sätt.

Jag är inte ingen längre. Jag är någon. Jag KAN och jag är BRA.
Framför allt är jag lycklig.
Lyckligare än jag någonsin varit tidigare.

Jag har snart avslutat mitt första år på Örebro Universitet, jag har faktiskt klarat av det.
JAG.
Jag som aldrig avslutat det jag påbörjat, jag som har tusen idéer, tankar, planer och drömmar, men aldrig avslutat dem eller ens vågat titta åt det hållet.
Jag har faktiskt klarat det.
Jag är stolt över mig själv.
Denna gång ska jag avsluta detta, denna gång kommer det att gå bra.
Denna gång tror jag på mig själv mer än någonsin.

Snart är sommaren här, den bästa tiden på året och den mest glädjespridande tiden i min värld.
Denna sommar kommer att bära med sig så mycket spännande, bland annat under den månad jag ska arbeta som kolloledare. Jag fick reda på nyheten igår, att jag fått jobbet. Mitt hjärta tog ett glädjeskutt. 
Alla gamla minnen över mina tidigare år som kolloledare uppe i Dalarna gjorde sig påminda, och jag kan inte annat än att le. Kollosomrarna var varma ljusa tider i mitt annars så misärpressade liv, de gav mig vänner och kärlek och livsviktiga erfarenheter i en period när jag behövde det som mest.
Detta kommer att bli ett äventyr utan dess like, och jag ser fram emot det något oerhört.

Om tre dagar flyger jag och Kalle till London. En veckas kärlekssemester blandat med nördiga aktiviteter såsom bara vi kan kasta oss in i. Vi firar tio år tillsammans som bästa vänner, själsfränder, partners, vi firar tio år av kärlek, vi firar tio år av bubblande lycka. Jag är tacksam över att han är min. Han är enastående.
Jag är ganska säker på att mitt nästa inlägg kommer att involvera en hel del historier ifrån London, så jag låter detta vara där det är.

Jag ska ta min kopp te med mig till sängen nu, lägga mig där med mitt leende, min pollensnuva som är så irriterande att jag inte ens orkar bry mig om att vara irriterad över den längre, min musik, och min icke-existerande stress, och sova så djupt jag bara kan. Det var så längesedan jag inte var stressad över studier, liv, sommarjobb eller annat, men nu är det här; lugnet.

M