Denna resa till London, vilken just passerat, har fört med sig både minnen för livet och galna äventyr utan dess like. Var ska man börja? Jag tror det bästa är att berätta denna historia från början, med så mycket detaljer som möjligt, för att ni ska få vara med.
Lördagen den 7 Maj befann vi oss hemma i lägenheten i Örebro, humöret var på topp, vi dansade runt (som vi alltid gör) i en glädjeyra, väskorna packades och allt inför resan förbereddes, sedan bar det av till tågstationen.
Flyget skulle inte lyfta förrän på Söndag morgon, men riktigt tidigt, så vi valde att göra en klassiker, att åka dit kvällen innan och sova på Arlanda.
Så blev det.
Vi satte oss på tåget denna soliga kväll, med oss hade vi våra väskor som inte hade blivit rörda sedan vi kom hem ifrån Central – och Sydamerika.
Vilken känsla det var när vi fick på oss dem igen.
Att tro att en väska kan ge en människa så mycket glädje? Men det är sant!
De har följt med på lika många äventyr som oss själva!
Vi satte oss på tåget, där spelade vi kortspel och drack några öl under tiden det vackra svenska landskapet for förbi utanför samtidigt som solen gick ner. Det var perfekt.
Det satt dock ett par mitt emot oss, vilka jag fann mycket besynnerliga. Killen satt med näsan i telefonen hela tiden (då han inte hade hela ansiktet i en Subwaysmörgås), och tjejen stirrade. Hela tiden. På mig. Hela resan.
I vanliga fall kanske jag hade snäst ett ”vad glor du på?” eller glott tillbaka till denne slutade glo, men jag var på så bra humör att jag lät henne stirra.
Vi kom till Bålsta, det kom en buss, vi hamnade på Arlanda.
Natten mellan Lördag och Söndag satt vi alltså där, på en bänk klädd i läder, inne i Sky city. Vi spelade yatzy och log förnöjt åt situationen, då en mamma och en liten pojke på fem år satte sig bredvid oss.
Pojken hade stora nyfikna ögon och blonda lockar, han var så liten att han fick sitta ovanpå sin mammas resväska för att titta då vi spelade. Han fick vara med och spela, till mammans stora glädje, och vi ”stal” honom för en halvtimma eller så medan hon tog det lugnt en bit ifrån.
Vi somnade dock tillslut framåt småtimmarna och när vi vaknade framåt fyra på morgonen, ca två timmar senare, var de borta. Vi vaknade upp lagomt till att solen gick upp över flygplatsen, det riktigt glittrade på det stora trägolvet på Arlanda. Vi hittade vår gate, vi hittade vårt plan, allt gick bra, och sedan lyfte vi mot nya äventyr. Vi var trötta som få, ögonen hängde på oss båda, men vi var på topp och lade tröttheten åt sidan.
Söndag morgon (8 Maj) 09.30 lokal tid landade vi på Heathrow airport.
Solen strålade, vi strålade i ett glatt os av övertrötthet, världen strålade.
Som den vana vi sedan länge har, knäppte vi fast våra stora väskor på ryggarna och tågade ut genom dörrarna utan minsta aning om var vi skulle, men det är den känslan som är den mest ultimata!
Vi lyckades köpa ett varsitt Oystercard, vi hittade ner till tunnelbanorna och tog Piccadilly line till den station vi trodde låg närmast det hostel vi hade bokat för en natt. Stationen var Hyde Park corner.
(Vi skrattade dock som små barn varje gång vi stannade vid en station, då kvinnan i högtalarna sa ”This is the Piccadilly line to Cockfosters.” – Jag menar... det namnet kan få vem som helst att dra på smilbanden.)
Vi hoppade av tåget i närheten av Hyde Park och strosade helt sonika rakt in i parken utan en tanke på åt vilken riktning hostlet låg. Vem brydde sig om det då vädret var så härligt och vi var i London?
Vi gick rakt igenom den gigantiska parken och insöp varje syn, doft och känsla. Vi gick förbi en militärparad bland annat, vilket var mäktigt att se, och musiken var mysig.
När vi efter en lång tid promenerat rakt igenom hela parkområdet (vilket är ett riktigt stort område) stannade vi och lade oss i gräset under ett träd. Där först tog vi fram kartan.
Tänka sig, att vi gått åt rätt håll hela tiden, vi var på samma sida som hostlet! Det var bara ett par hundra meter bort längst vägen så var vi framme! Vi hittade vägen, vi hittade hostlet, vi hittade vårt rum!
Vi kastade i oss en välbehövd lunch och tog sedan valet att somna i ett par timmar för att orka det kommande äventyret, och tro mig så skönt det var!
Framåt fem på eftermiddagen vaknade vi till liv igen och knöt på oss skorna, sedan försvann vi ut på gatorna kring Bayswater. Eftermiddagens mål var Sherlock. Bara Sherlock!
Jag visste att Sherlock museum låg i närheten, även Gower Street där Sherlock (med Benedict Cumberbatch och Martin Freeman) spelas in, så tro mig att jag var på gott humör, och tro mig att kameran var laddad!
Vi hittade museet först, självklart låg den på Baker Street. 221B Baker street. Självklart fick jag nippran och glada bubblor i magen, och självklart tog jag överdrivet många foton. Gower Street låg en bit bort, så vi tog tunnelbanan några stationer och hittade sedan dit. Jag stod som förstenad med öppen mun, där var det ju!
Det var den första delen att stryka ifrån min bucketlist för denna gång.
Efter detta hade vi tänkt åka tillbaka till hostlet och sova, men vi tog oss istället till Westminister, Big Ben, följt av London eye och jubilee park. Där låg vi på gräset och njöt av vädret och den kalla ölen samtidigt som vi kikade på ett gäng streetdancers. Solen gick ner över Themsen och London eye blev som en svart siluett över hela världen. Där satt vi sedan länge och pratade med vår vän Ollie som kommit ner för att göra oss sällskap.
Vi träffade honom i Bolivia förra året, så det var trevligt att prata minnen tillsammans.
Efter några timmar hittade vi tillbaka till hostlet, vi hittade roliga människor med roliga historier, sedan däcksov vi så djupt man bara kan sova under hela natten.
Måndag 9 Maj:
Vi vaknade på förmiddagen, packade ihop våra saker, drack blaskigt kaffe, checkade ut, och lämnade sedan in våra väskor på hostlet för en liten penning, så att vi slapp bära runt på dem under dagen.
Efter detta gav vi oss ut på en nio timmar lång upptäcktsfärd genom Londons gator, gränder, broar och torg. Allt ni kan tänka er, alla kända byggnader, områden och syner såg vi. Vi gick och gick, svettades och gick lite till, sedan gick vi ännu mer. Det var fantastiskt! Vi åt fish and chips på ett par trappor, med hela Tower bridge och Themsen framför våra fötter, vi tog en öl på en riktig engelsk pub, regnet började att ösa ner i rasande takt ungefär efter halva vägen, och vi sprang runt i det och skrattade och fnissade utan den minsta bry i världen. Vi var ju trots allt i England. Framåt kvällen när våra fötter värkte och blåsorna under tårna sved, tog vi oss tillbaka till hostlet där vi hämtade väskorna igen och åkte till King’s Cross tågstation. Det var dags att ta sig ut till den lilla staden Hitchin, där vi skulle spendera några nätter hos vår vän Laura som vi träffade i Thailand för tre år sedan.
Vi hittade stationen, vi hittade rätt tåg, och vi tog oss förväntansfulla till Hitchin där vi möttes av Laura och hennes pojkvän Mike. Den kvällen spenderade vi tillsammans med dem i deras hus. De bodde i ett litet sött vitt hus med två våningar, tre rum och kök, ett högt staket omringat av gröna blommiga buskar, och med en hörnträdgård på baksidan. Det var ett riktigt mysigt hem, i en mysig liten pittoresk engelsk stad. Den natten sov vi också som små barn, glada och nöjda över dagen och glada och nöjda över att vi känner sådana fina människor i världen. Vi kände (känner) oss tacksamma över de vi mött efter våra resor, att vi har dem kvar, och att det alltid finns en chans att skapa ytterligare minnen med dessa underbara människor.
Tisdag 10 Maj:
Morgonen grydde och vi vaknade utsövda. Denna dag skulle vi inte åka in till London, utan vi hade bestämt oss för att undersöka Hitchin istället. Det var en glädje att både få uppleva yran i storstaden och den mysiga känslan ute på landet. Det bästa av två världar. Vi åt en härlig frukost innan vi tog oss ut. Att det regnade var det ingen av oss som brydde oss om. Jag hade ju köpt ett paraply dagen innan, då det regnade som värst, sådär så att vattnet strilade längst Londons gator och folk sprang, samtidigt som vi strosade hand i hand och skrattade åt allt och ingenting.
Vi gick några hundra meter innan vi hamnade på torget i Hitchin. Åh, vilken mysig stad!
Husen påminde om de vita husen med brunsvarta detaljer som det finns så många av nere i Skåne, men ändå så annorlunda. Allt var annorlunda, allt var mysigt.
Folket var trevligt, det luktade gott ifrån både regnet som blandades med naturen och ifrån matoset som ringlade ut från pubarnas fönster. Det var en lugn och skön dag då vi strosade runt, vi köpte lite småsaker på en bokhandel bland annat, och tog en öl på en pub som hette ”The cock” (TRO mig, vad vi skrattade åt det också, det var ju givet att ta en öl där). Den kvällen åt vi pizza hemma hos Laura och Mike, sedan lade vi oss i säng ganska tidigt, men av en ytterst god anledning: Onsdagens kommande stora äventyr!
Onsdag 11 Maj:
Detta var dagen D. Den stora dagen, det största av alla äventyrliga äventyr: Det var min och Kalles tioårsdag, och vi skulle fira detta på Harry Potter studios. Vilken dröm! Vilken perfektion! SOM jag längtat efter detta.
Vi vaknade tidigt av alarmet och var snabbt uppe på benen.
Kamerabatterierna var återigen fulladdade, redo att proppas fulla med vad som senare skulle (ska) komma att bli underbara minnen för livet, och vi var redo!
Laura skjutsade oss till en liten grannstad som hette Ware, där vi sedan tog en buss på två timmar genom det vackra engelska landskapet, innan vi kom till Watford, en annan mysig liten stad.
Där kom Harry Potter bussen och hämtade upp oss. Vilken känsla!
Plötsligt stod vi där framför den enorma gula byggnaden, där gigantiska grå bokstäver tornade upp sig till allas beskådan: ”Harry Potter Studios: The making of Harry Potter”.
Jag hade fjärilar i magen, sockerdricka i fötterna, skratt i mungiporna och förväntan i ögonen. Äntligen!
Jag kan inte ens beskriva känskan av att stå där, av att gå in, av att få höra ”Welcome to Hogwarts” och sedan se de gigantiska dörrarna till The great hall öppnas, att få höra musiken, känna lukterna från all rekvisita, känna spänningen i väggarna, att veta att det är HÄR allt hänt, det är här alla åtta filmer blivit till, att skådespelarna vandrat på dessa golv, burit dessa kläder och skapat all magi under dessa tak. Jag kan bara inte beskriva, men jag kan dela med mig av några bilder, plus att jag ju postat en video på min youtubekanal ifrån detta, för att jag så gärna vill dela med mig. Sök på Melissa Ahnberg på Youtube, och där hittar ni videon, även en ifrån övriga resan!
Ungefär tre timmar efter att vi klev in i denna magiska värld, var vi nöjda och klara. Vi tog oss sedan tillbaka till Watford, följt av tillbaka till London, så att vi kunde fortsätta fira denna fantstiska tioårsdag.
Vi åt lunch utomhus på en restaurang precis vid themsen, sedan mötte vi vår vän Ollie igen, som hade bokat en vinprovning åt oss, dagen till ära. Vinprovningen var trevlig (trots att de faktiskt bara pratade strunt om alla drycker. Jag vet, jag jobbade trots allt på systembolaget i tre år..) och vi blev lite varma i huvudet alla tre efter detta. Den kvällen satt vi på en båtbar (bokstavligt talat) mitt i Themsen och drack öl och hade en underbar tid tillsammans, innan vi gick hem till Ollie som bodde i närheten. Han berättade att vi kunde sova där, så att vi inte behövde åka ända ut till Hitchin så sent. Vi följde med och visste inte alls vad vi förväntade oss, en lägenhet kanske? En lägenhet var det absolut. Och vilken lägenhet sen!
Det var en stor femrummare mitt i stan, med gigantiska panoramafönster åt alla håll, Themsen sköljde förbi precis nedanför, och vi hade både Big Ben och London eye till utsikt utanför vårt sovrumsfönster.
Vi hade ett eget rum med en stor dubbelsäng och balkong, precis lika fint som ett riktigt dyrt hotell.
Vi bara gapade. Wow. Vi kunde inte få det bättre på vår tioårsdag.
Vi satt uppe sent den kvällen, jag och min Kalle. Vi satt på balkongen och höll om varandra kärleksfullt samtidigt som vi tittade på den makalösa utsikten, lyckliga över att vara vi.
Torsdag 12 Maj:
Behöver jag säga att vi båda var bakfulla och hade grus i ögonen denna dag då vi vaknade?
Behöver jag säga att det gick över så fort jag satte på mig glasögonen och blev påmind över var jag befann mig, och den utsikt jag hade precis där och då?
Jag sov närmast fönstret, så det första som mötte mig var Big Ben som glittrade i skenet av morgonsolen, och ljudet av måsarna som cirkulerade ovanför vattenytan i themsen.
Att få ligga där och dra sig hur länge som helst i famnen på den människa jag älskar mest i hela världen, med den utsikten, i den världen, i den staden (och veta att alla därhemma stressade med studierna), kan ha varit den bästa känslan någonsin.
Den morgonen dansade vi runt i köket (ollie jobbade) med alla fönster öppna, tog in Londons alla dofter och ljud, samtidigt som vi lagade en egen English breakfast som vi sedan åt på balkongen.
Vi utforskade sedan lite mer av London, egentligen samma saker vi redan sett, men vad gjorde det? Jag slutar aldrig förundras över det vackra i världen, hur många gånger jag än ser dem.
Vi hittade sedan tillbaka till båtbaren, den var oerhört mysig och påminde om svunna tider i Thailand. Det var en riktig Thailandbåt. En blandning mellan Phi phi och Pai. Vi älskade den.
Att den låg mitt i Themsen, i närheten av London Eye, gjorde inte saken sämre. Någonting annat vi verkligen gillade båda två var att den under dagtid stog på flodens botten då det var lågvatten, och ju mer solen förflyttades på eftermiddagen och ju mer tidvattnet flöt in, lyftes båten så att den tillslut var mitt i floden. Det var speciellt.
Senare den kvällen kom även Laura in till London för att umgås med oss, och även hon blev kär i båten. Hon hade aldrig sett den förr. När vi senare kom tillbaka till Ollies lägenhet i hennes sällskap, behöver jag berätta om hennes reaktion angående lägenheten? Att hakan låg nere i golvet och ögonen var stora som tefat är nästan att underdriva. Vi hade fantastiskt trevligt tillsammans allihopa den kvällen, och vi tyckte det var häftigt att få introducera två av våra Londonvänner för varandra, två personer vi träffat på olika håll i världen, och som vi senare får återträffa tillsammans. Underbara tillfällen, måste jag säga.
Vi skulle ha följt med Laura ut till Hitchin den kvällen för att sova där, men eftersom planen var att åka tillbaka till London dagen efter kändes det mer logiskt att stanna hos Ollie en natt till. Vi sparade faktiskt in hela 30 pund på det, plus att vi fick sova i det makalöst magiska sovrummet igen, och vakna upp till den utsikten ännu en gång..
Fredag 13 Maj:
Det började närma sig resans slut, vilken på något vis kändes i hela kroppen. Åh, vad vi inte ville åka hem ännu.
Som tur var hade vi i princip varje sekund planerad av den sista tiden. Efter en lång härlig morgon där vi bland annat låg och drog oss i ett av de stora badrummens badkar, lämnade vi Ollies lägenhet och gav nyckeln till mannen i Lobbyn (Japp, han hade en egen lobbykille!) innan vi tog tunnelbanan till Camden där vi mötte upp Laura, Mike och Katie! (Katie träffade vi också i Thailand tillsammans med Laura för tre år sedan, ännu en magisk återträff, med andra ord!)
Vi spenderade hela eftermiddagen på Camden market, och det var precis lika fint som jag fått berättat för mig. Matmarknaden kan jag inte ens beskriva, det var underbart!
Vi besökte massor av affärer, åt massor av god mat, köpte massor av onödigt, vi skrattade och stojade och njöt av varje sekund, sedan avslutade vi Camden på en Cubansk bar där drinkarna flödade.
Laura körde efter detta hem oss alla till deras hus i Hitchin, där fredagens fest fortsatte långt in på natten. Vi hamnade på en pub som hette ”The half moon”, sedan spelade vi ölspel med vodka (Ride the bus – världens roligaste och farligaste spel!) tills vi inte längre visste vad vi hette. Jag minns faktiskt inte ens att jag somnade, eller ens när, men jag vet att jag vaknade dagen därpå med alla kläderna på och munnen torr som sand. ”Ride the bus” hade vunnit. 
Lördag 14 Maj – Söndag 15 Maj:
Som ovan nämnt vaknade jag i ett trasigt tillstånd efter en kul kväll, man mådde som man förtjänade, men lika glad för det var jag ändå. Vi åt frukost tillsammans med Laura, Mike och Katie, sedan var förberedelserna för fullt igång. De hade anordnat en stor Barbecue denna våran sista dag i Hitchin och London, och 16 personer skulle komma. Vi hjälptes åt att förbereda mat, städning, Kalle följde med Mike till affären och de köpte så mycket kött och liknande att det skulle kunna mätta en hel armé.
Vädret var halvkyligt men alla var på gott humör.
Laura försökte sig på att klippa gräsmattan, men den historien slutade med ett vrålskratt.
För det första hade hon en gräsklippare från stenåldern med en sladd som var för kort för att nå överallt, för det andra så lyckades hon (och Kalle) spränga den (ja, ni hörde rätt, den sprängdes!!) och för det tredje gjorde detta att elen i huset gick och alla proppar fick bytas. Jag skrattade så att jag kiknade. Där satt vi alla med en halvklippt gräsmatta, i ett halvkyligt Hitchin, med mat för en hel armé, och alla var bakfulla... men så glada att få spendera denna tid tillsammans.
Lördagen av denna grillfest med nya fantastiska människor var mycket lyckad, och det var riktigt trevligt.
En efter en gick gästerna sedan hem, jag och Kalle packade våra väskor och fixade de sista biljetterna och allt, sedan försökte vi kring midnatt att sova lite, eftersom taxin skulle komma och hämta oss tre timmar senare, klockan tre på morgonen. Jag somnade på golvet under en filt, Kalle på en soffa, Harry Potter var på tvn, sedan ringde plötsligt alarmet och det var dags att bege sig.
Vi väckte våra underbara hyresvärldar och tackade dem så mycket för allt, sedan hoppade vi in i taxin och åkte till en busstation i Hitchin. Där kom en buss tjugo över tre och hämtade oss för att skjutsa oss till Heathrow.
Två timmar tog det och jag sov till och från halvliggandes på ett säte hela vägen.
Väl på Heathrow hittade vi en restaurang där vi åt ”frukost” bestående av minimuffins väldigt likt Mc.Donalds egg mc.muffin, och kaffe, innan vi tog oss till vår gate och checkade in och allt.
Jag har aldrig tidigare varit med om att det varit så smidigt att gå från flygplatsen i sig, genom tullen, gaten, väskincheckning och sedan in på planet. Det var så tidigt att det knappt var någon där.
Det var bara att gå igenom allt.
Så fort vi lyft somnade jag som en sten, och vaknade inte förrän två timmar senare då vi landade, sedan satt jag sömndrucken bredvid Kalle på Arlanda och var förvirrad över livet.
Vi hade ingen hemresa köpt, så vi dividerade över huvudiva vi skulle ta oss hem snabbast.
Det blev buss. Buss4you tror jag att det hette, vi behövde bara vänta i en och en halv timma innan bussen kom, och vilken BUSS! Jag har aldrig sett en sådan lyxig buss i Sverige förut.
Två och en halv timma tog det (jag sov större delen av vägen) innan vi var hemma i Örebro, sedan var det bara att traska den korta biten ifrån busstationen och hem.
Att plötsligt stå där, genomtrött, i sin hall, efter detta äventyr kändes konstigt. Riktigt knäppt till och med, men vi var ändå nöjda. Allt hade gått så bra. Precis allt.
Jag har förälskat mig i London på alla sätt och vis, så bli inte förvånade om vi flyttar dit om några år.
Jag skulle kunna berätta Så mycket mer om vad vi gjorde, mer detaljerat och mer innehållsrikt, men då skulle inlägget bli så långt att ni inte orkade läsa.
Jag kan säga att vi somnade så hårt som ingen någonsin sovit förr, och i Måndags då klockan ringde halv sju för att det var dags för en heldag med skola och jobb, då visste jag inte ens vart jag var.
Fortfarande kvar där, tror jag minsann.
M
Kommentera