Ahnberg.blogg.se

Idag regnar det.
Det öser ner utanför fönstret och det är kyligt... men vad gör det?
Det får vårblommorna och vårmänniskorna att vakna snabbare.
I morse vaknade jag av att det ringde länge på dörren, två män skulle med sina instrument mäta alla ventiler i huset, jag själv hade haft svårt att sova under natten och sitter nu efteråt förvirrad och trött i soffan med min kopp kaffe i handen... men vad gör det?
Jag är ju ledig idag och kan somna på soffan.
Jag fick förra veckan underkänt på min första uppgift sedan jag började Universitetet, och jag sprack nästan av besvikelse, jag som klarat allt så bra hittills... men vad gör det?
Det går att komplettera och det är nu gjort.
Jag kanske behövde ett U, det skulle ju oundvikligen ske någon gång.
It’s alright!
Det är ju bara en petitess eller tre, ingenting att gnälla över.

Faktum är, så har jag alltid gillat regn. Om det exempelvis regnat en vårnatt bildas det ofta sådan där vacker morgondimma som flyter ända in till vår gata i stan. Man ser frosten smälta i gräset i gryningen, man hör hur måsarna vaknar och skrattande svävar runt svartån samtidigt som solen går upp bakom Örebro slott. När man fångar det ögonblicket, en blandning mellan nattens regn, morgonens sol, en dimma som hänger kvar på vattenytan och som sjunker tillbaka på gatorna, tillsammans med en natur som är nyvaken, så är världen nästan som vackrast.
Jag vet inte hur många av alla morgonmänniskor, som i rutinmässig ordning går, trampar eller åker till sina jobb eller till sin skola, som ser detta mer än mig.
De flesta tjurar väl enbart för att det regnat under natten och att asfalten nu är blöt.
Många har fastnat så hårt i sig själva, att de inte längre betraktar världen.

Faktum är, så gör det ingenting när någon ringer på dörren, oavsett om jag är ledig eller inte, oavsett om jag är upptagen eller inte, oavsett om jag sover, har haft svårt att sova under natten, eller inte. Det är ju så trevligt med nya människor med nya personligheter.
Detta var två killar som visste precis vad de gjorde när de sprang runt ifrån rum tilll rum med sina mätinstrument, de förklarade hela tiden exakt vad de gjorde och varför.
De hade inte behövt göra detta.
De flesta hade nog ”gjort sitt” och gått vidare, men inte dessa killar.
Jag uppskattar det!
Den ene var en sådan där glad man med snälla ögon och hela tiden full i skratt, han hade ett stort skägg och var från Skåne.
Jag tror även att han verkligen älskar sitt jobb, för det är inte ofta man ser någon så nöjd och glad under pågående arbetstid (förutom Kalle såklart, som är ett mycket vackert undantag. Min alltid så glada, spralliga man, full av kärlek och upptåg).
Den andre killen var också trevlig, men aningen tystare då han mätte alla väggar med någon typ av röd laser. Innan de sedan gick önskade mig en mycket trevlig fortsatt dag. Jag menar, HUR kan inte det göra en medmänniska glad, hur svårt man än haft att sova på natten?

Faktum är, så känner jag att det inte alls gör någonting att jag fick underkänt på den där uppgiften, en rapport. Visst kände jag mig totalt värdelös och besviken och arg på mig själv till en början, men efter att ha läst kommentarerna insåg jag att det ju bara var lite saker i texten som jag/vi (Det var en gruppskrivning) hade missat.
Ingenting stort alls!
Till saken hör att jag alltid haft universums mest värdelösa självförtroende.
Jag har aldrig trott på mig själv, trott att jag KAN, att jag duger, osv.
Jag har under många år kämpat med dessa barndomsmonstertankar, kämpat för att hitta mig själv, skällt på mig själv för att jag så lätt gett upp allt eller tror att världen ska gå under för minsta lilla bakslag, men jag har lärt mig!
Så, när detta U kom som ett slag över kinden började jag direkt tänka i mina gamla banor, innan jag helt sonika gav mig själv en spark i baken och sa till på skarpen.
Det är ju bara ett litet U.
Alla får ett U tillslut.
Världen går inte under.
Den där kompletteringen skrev vi i ordning redan igår och skickade in.
Nu ska det nog inte vara några problem.
Och vet ni?
Duger den fortfarande inte så får vi bara göra om igen.
It’s alright!

Det är ju bara en petitess eller tre.

På tal om den vackra värld vi lever i, så är det snart dags för mig och min andre hälft att packa våra backpackerväskor igen. Det är dags att se ett till hörn av världen, dock närmre än de föregående vi besökt. Denna gång bär det av till London i en vecka. En vecka är en oerhört kort tid då vi är bortskämt vana att resa runt i världen under flera månader i sträck, men vet ni? Det gör ingenting! Jag är oerhört glad att få komma iväg igen en stund, att få ett litet avbrott i mina studier. Om det så bara är en vecka, är jag nöjd!
Vi åker en vecka i Maj, och inte vilken vecka som helst, utan den vecka jag och Kalle firar tio år tillsammans som par.
Tio år...
- Bara jag skriver dessa bokstäver kan jag inte sluta le. Han är allt, hela min värld och lite till.

Vi ska spendera första natten på ett Hostel precis i anslutning till Hyde Park, och resten av veckan hemma hos en vän till oss vi träffade under våra resor i Sydostasien.
Vi blir bortskämda med ett eget rum, egen nyckel och allt, och det tar bara 30 minuter med tåg till London ifrån deras vackra stad Hitchin. Det blir en resa där vi både får se London med allt vad det innebär, men även se Englands vackra landskap utanför storstaden. Vi ska besöka Harry Potter studios, gatan/huset där de spelat in Sherlock, och mycket mer.
Jag känner mig lycklig och tacksam över att äntligen få göra detta.
Tänk att jag nästan rest runt jorden, men aldrig varit i själva London?
Det är på tiden.
Det spelar ingen roll om det så skulle spöregna under hela den veckan, jag skulle fortfarande stråla som en sol.

På tal om den vackra, men ack så tokiga, värld vi lever i.
I helgen som var besökte jag och Kalle det sköna Borås. Kalles bästa vän Andreas bor där och vi passade på att hälsa på för att det var allt för länge sedan. Jag älskar Göteborg, Borås, Varberg och alla områden runtomkring, så varje gång jag får vistas i dessa trakter kring västkusten blir jag varm i själen. Jag har så många fina barnsomsminnen därifrån. Detta kan jag berätta mer om i ett annat inlägg. Det jag ska komma till nu, är att vi åkte till GeKås i Ullared i Lördags.
Japp, du läste rätt. ULLARED.
Den svenska vansinnighetens mecka.
Jag har minnen ifrån alla somrar under min barndom, då jag frekvent besökte ett fullsmockat Ullared med familjen, då man trängdes och stod i kö i timmar för att få de saker man ville ha. Jag har minnen av stressande människor, svett, tacklande tanter, skrikande barn som gått vilse, kaos och förödelse, men jag har också minnen av skratt med familjen, Mamma, bus med mina bröder, spring, lycka, sommar, glass och sånger i bilen hem.
Jag tyckte det var ett intressant experiment att få komma tillbaka. Detta var dessutom på våren, så jag tänkte att det ju inte alls skulle vara samma sak som på sommaren. Det var betydligt mindre folkmängd, absolut, men fortfarande mycket.
Vi gick runt ett par timmar, jag och Kalle skämtade om alla Ullared-Svenssons, vi köpte lite saker och undvek alla tåg av tacklande kunder som stressat sprang fram innan vi var klara, åt lite Thaimat på ett ställe utanför, och åkte tillbaka till Borås.
Det roligaste vi såg under hela turen var dock den stora kvinnan i blå One Piece som oförskämt VANT sprang runt bland alla korridorer och hyllor. Hon for fram som ett lokomotiv därinne.
Hon är ett bra exempel. En sådan där som säkert är med på Ullared-tv.

Mitt kaffe som står här bredvid datorn har kallnat, och regnet fallet hårdare utanför fönstret...
men vad gör det?
Petitesser!

M