Rönnbären har tänds och löven är brandfrostfärgade nu såhär i mitten av Oktober.
Redan på morgonen är det som kväll och ett stillastående regn smyger genom kvarteren även fast solen ibland genomstrålar den kyliga luften och låter morgondimman dansa bort över vattnen.
Oktober är den månad då flest Svenskar hamnar i mörkrets depression, och jag kan förstå dem, på något vis. Dagarna går inte åt det ljusa hållet då man tinar upp med solen, snarare tvärtom, dagens ljus försvinner mer och mer uppe i skyarna och nattens täcke tar över redan in på eftermiddagen.
Det är den vemodiga perioden precis efter sommaren sjungit sin sista sång och precis före herr vinter lagt sitt ljusa täcke över världen, det är den mörka perioden.
Men vet ni?
Jag älskar den!
När världen omkring blir mörkare ljusnar jag upp.
Jag dansar omkring som ett färgglatt skrattlöv med vinden därute och tar in varje sekund och varje ögonblick utav allt det vackra hösten har att ge.
Jag snurrar in mig i mina tjocka stickade halsdukar, mössor och vantar, stoppar in mina raggsockefötter i kängorna och tar mig an vad dagen har att ge.
Känslan när man sedan kommer hem igen är oslagbar.
Den när man med smått röd snuvig näsa, immiga glasögon och småfrusna fingrar får njuta av den mysiga känslan av att tända ljus i hela lägenheten, värma fingertopparna med en kopp varm choklad med marshmallows och stoppa i fötterna i morgontofflorna och sedan njuta av en läsvärd bok.
Känslan är oslagbar och det är ingen sådan man får njuta av på sommaren.
Jag kan bortse ifrån de regntunga skyarna och den ilande vinden, när jag vet vilken värme och lyx vi har äran att få besitta i våra ljusa hem.
Örebro är alltid vackert oavsett årstid, det gäller visserligen hela Sverige just av den anledningen att vi är ett land med fyra olika årstider att ta del utav istället för bara en som många länder har.
Vissa länder har stekhett året om och de är vana vid det, men då har de inte heller någon mysig sommar att se fram emot och längta innerligt efter heller, de kan inte pälsa på sig på vintern med extratäcken och ligga nära och kramas med sin livskamrat, utan de ligger bara och svettas och fortsätter med detta även de stunder det inte finns mer att ta av.
Personligen föredrar jag valet att kunna pälsa på mig.
Skulle jag frysa har jag en fantastisk man vid min sida som alltid blåser in kärlek i mitt hjärta och tinar mina frostiga kinder. Han äger gåvan att alltid få mig att känna mig lycklig, varm och kär.
--------
86 dagar kvar.
En hel evighet men ändå inte.
Vi började räkna ner då det var 200 dagar kvar och DÅ ansåg vi det vara en evighet.
Tiden står stilla ibland när jag tänker på det, att vi snart får skåda mer av den fantastiska värld vi lever i, tiden står stilla men ändå kan jag tycka att det är Måndag morgon hela tiden.
Det är ett lustigt fenomen, det där med tid.
Jag kan inte låta bli att längta efter synen framför våra ögon när planet dyker ner ifrån molnens dansgolv och låter oss skåda det klarblå hav som kramar om Cancúns kust där vi ska spendera den första veckan.
Jag längtar efter att hand i hand få vandra barfota i sanden med Kalle, att få sitta och skratta tillsammans under palmerna och sedan dyka under vattnets skikt och undersöka havsbottnen när man är sådär oerhört sexig som man kan vara i snorkel.
Jag längtar efter känslan när vi sitter och lyssnar på vågorna första kvällen med en varsin drink i handen, och vi inser att vi har hela fem månader av äventyr framför oss, och att vi sedan kommer hem till Sverige igen lagomt till vår egen sommar vaknar.
Jag känner mig överväldigad, nästan lite blessed att vi får ha den lyxen tillsammans.
Lyxen att vara hans.
Ett helt liv.
<3
