Minns ni vår blogg thailandescape.blogg.se som var aktiv under tiden vi var i Sydostasien?
Snart är det dags att uppdatera den ännu en gång, denna gång när vi upptäcker nya galenskaper i Central- Och Sydamerika.
Det jag skulle vilja att NI gör, är att skriva en kommentar med tips om vad den nya bloggen skall heta.
Vi måste ju självklart byta namn på den.
Kom på någonting snitsigt så kanske jag kommer på någonting snitsigt tillbaka som tack!
Klockan tickar.. 107 dagar till avgång.
Snart är det dags att uppdatera den ännu en gång, denna gång när vi upptäcker nya galenskaper i Central- Och Sydamerika.
Det jag skulle vilja att NI gör, är att skriva en kommentar med tips om vad den nya bloggen skall heta.
Vi måste ju självklart byta namn på den.
Kom på någonting snitsigt så kanske jag kommer på någonting snitsigt tillbaka som tack!
Klockan tickar.. 107 dagar till avgång.
Sedan föregående inlägg har det hänt en hel del på Storgatan 9, speciellt för mig.
Jag låg på sjukhuset i nästan en vecka och var sedan sjukskriven i över en Månad på grund av att alla mina fåniga kristaller i öronen än en gång hade lossnat och min värld var upp och ned.
Jag kunde inte ens gå själv på veckor, jag fick ta hjälp av Kalle för att ens ta mig ut.
Jag mådde fasansfullt illa hela dagarna och allt snurrade.
Sakta men säkert försvann det igen ifrån min inre värld och jag kunde andas igen, och framförallt röra mig.
Nu är jag helt återställd (förutom små korta återfall då och då) och jag har kommit upp på benen, minst sagt.
Sedan ett par veckor har jag varit på gymmet fem gånger i veckan, tagit promenader med Kalle varje kväll på nästan 8km per promenad, och slutat äta allt vad onyttigt heter. Vi har till och med börjat med LCHF, spännande!
Jag låg på sjukhuset i nästan en vecka och var sedan sjukskriven i över en Månad på grund av att alla mina fåniga kristaller i öronen än en gång hade lossnat och min värld var upp och ned.
Jag kunde inte ens gå själv på veckor, jag fick ta hjälp av Kalle för att ens ta mig ut.
Jag mådde fasansfullt illa hela dagarna och allt snurrade.
Sakta men säkert försvann det igen ifrån min inre värld och jag kunde andas igen, och framförallt röra mig.
Nu är jag helt återställd (förutom små korta återfall då och då) och jag har kommit upp på benen, minst sagt.
Sedan ett par veckor har jag varit på gymmet fem gånger i veckan, tagit promenader med Kalle varje kväll på nästan 8km per promenad, och slutat äta allt vad onyttigt heter. Vi har till och med börjat med LCHF, spännande!
Det känns bra att veta att jag kommer att ha en bra hälsa, bra kondition och vältränad kropp tills dess att vi reser iväg. Vi ska ju ut och klättra i berg i Peru och vandra i flera dagar i skogar och mark och även lyfta tunga väskor i fem månaders tid, då underlättar det att vara stark!
Vi reser oss starka!
-----------------
Hösten har vaknat med allt vad det innebär.
Jag mår alltid makalöst bra under denna stundande tid.
Världen är så vacker med sina sprudlande färger som bara exploderar, nästan panikartat för att visa upp sig innan de tvingas vissna bort och snön tar över.
Kulörerna går om varandra bland träd och buskar, vinden drar med dem och gör krusningar över vattnet i svartån och det luktar så gott precis när regnet fallit.
Människor har i sina hus börjat tända kaminer och tagit på sig stickade myskläder, röken från glada individers skorstenar luktar ljuvligt när den sprids mellan gatorna.
Jag har införskaffat mig ett par morgontofflor vars innehåll påminner om fluffiga vita moln, sådana som jag sticker ner mina barfotafötter i på morgonkvisten innan jag tassar över trägolvet hemma för att göra morgonkaffe som värmer upp ifrån insidan.
Det må vara kyligt ute på morgonen, men jag tycker att den vackra dimman som lägger sig tungt över Örebro slott gör den rättvis.Jag tar hellre på mig ett flertal lager med kläder och halsdukar och myser, än att svettas ihjäl i trettiofem grader med känslan att det inte finns mer att ta av när man redan är naken.
Jag tänker inte alltid så, såklart. Jag avgudar även sommaren i dess fantastiska ljuvlighet, men nu när den är över så gråter jag inte. Det är det jag säger.
Jag är tacksam över att Sverige har sin variation, att vi får se alla olika väder och känna olika temperaturer och må bra genom allt. Det är inte alla som får den äran. Tänk på det.
Jag mår så himla bra.
Kärlek!
M
Jag mår alltid makalöst bra under denna stundande tid.
Världen är så vacker med sina sprudlande färger som bara exploderar, nästan panikartat för att visa upp sig innan de tvingas vissna bort och snön tar över.
Kulörerna går om varandra bland träd och buskar, vinden drar med dem och gör krusningar över vattnet i svartån och det luktar så gott precis när regnet fallit.
Människor har i sina hus börjat tända kaminer och tagit på sig stickade myskläder, röken från glada individers skorstenar luktar ljuvligt när den sprids mellan gatorna.
Jag har införskaffat mig ett par morgontofflor vars innehåll påminner om fluffiga vita moln, sådana som jag sticker ner mina barfotafötter i på morgonkvisten innan jag tassar över trägolvet hemma för att göra morgonkaffe som värmer upp ifrån insidan.
Det må vara kyligt ute på morgonen, men jag tycker att den vackra dimman som lägger sig tungt över Örebro slott gör den rättvis.Jag tar hellre på mig ett flertal lager med kläder och halsdukar och myser, än att svettas ihjäl i trettiofem grader med känslan att det inte finns mer att ta av när man redan är naken.
Jag tänker inte alltid så, såklart. Jag avgudar även sommaren i dess fantastiska ljuvlighet, men nu när den är över så gråter jag inte. Det är det jag säger.
Jag är tacksam över att Sverige har sin variation, att vi får se alla olika väder och känna olika temperaturer och må bra genom allt. Det är inte alla som får den äran. Tänk på det.
Jag mår så himla bra.
Kärlek!
M
