Visst är det intressant hur våra liv kan se olika ut från år till år?
Idag för exakt ett år sedan hade vi sagt hejdå till våra vänner i Antigua, Guatemala, sedan suttit på en skumpig buss i 27 timmar, över tre gränser, för att sedan njuta av tillvaron i León, Nicaragua.
Idag för exakt ett år sedan hade vi sagt hejdå till våra vänner i Antigua, Guatemala, sedan suttit på en skumpig buss i 27 timmar, över tre gränser, för att sedan njuta av tillvaron i León, Nicaragua.
(Och fortfarande tre månader kvar av resan hade vi..)
Idag sitter jag i ett vintervackert Örebro med kurslitteraturen i knät och kaffekoppen bredvid, raggsockorna är på och så även värmefläkten eftersom vår lägenhet är så kylig på vintern.
León hade 35 grader varmt och vi var ute och surfade ner för en vulkan.
Idag sitter jag i ett vintervackert Örebro med kurslitteraturen i knät och kaffekoppen bredvid, raggsockorna är på och så även värmefläkten eftersom vår lägenhet är så kylig på vintern.
León hade 35 grader varmt och vi var ute och surfade ner för en vulkan.
Kontraster.
Jag uppskattar dessa kontraster, dessa olika tillfällen och situationer, dessa olika världar, för alla har någonting att ge, alla har sin charm. Om man är ute på resande fot hela tiden blir man blind, man missar många tillfällen, lika mycket som man kan bli hemmablind.
Många vänner och bekanta som besökt Örebro för första gången har kunnat säga "Men gud, vilken fin stad, vilket fint slott!" och jag vaknar till och tänker.. "Ja, men.. det kanske den är?"
Jag bor bokstavligt talat precis bredvid en av sveriges vackraste byggnader, men jag ser det sällan.
Man måste åka hit och dit och fram och tillbaka för att kunna öppna ögonen.
Örebro är ju en riktig sommarstad dit turisterna frodas..
men vi bara (med trötta ögon till och från jobb och skola)... "Har vi ett slott?"
Man måste åka hit och dit och fram och tillbaka för att kunna öppna ögonen.
Örebro är ju en riktig sommarstad dit turisterna frodas..
men vi bara (med trötta ögon till och från jobb och skola)... "Har vi ett slott?"
Så är det med våra resor.
Man längtar hemifrån, man längtar ut i världen, och under tiden man reser är man överväldigad av alla nya känslor, och värmen rusar i kroppen.
Alla nya lukter och all ny mat, känslan är obeskrivlig.
Samtidigt då man rest under ett längre tag kommer tankarna över det man saknar hemma.
Vi pratade ofta, jag och Kalle, om vår dusch hemma, till exempel.
ÅH så härligt att bara få sitta hemma i sin egen dusch, med VARMvatten och ingen lång kö utanför av andra svettiga backpackers, ÅH så härligt att få lägga sig i sin egen säng i sitt eget sovrum och få slippa alla stora sovsalar fyllda med andra människor, vissa fulla, vissa sjuka, vissa snarkandes, vissa högljudda, och sen att slippa betala för varje natt! ÅH så härligt att få komma hem till tystnaden i sin egen lägenhet, och att få ha ett eget kylskåp fyllt med mat som man kan vräka i sig, och man får ha köket ifred!
Sen kommer man hem, träffar vännerna och familjen, man får den där duschen, man får sova i den där efterlängtade sängen, man får äta den där maten man saknat så länge.. och detta håller i sig i ett par veckor.
Sen vill man ut igen.
Sen räcker det.
Nu är det nio månader sedan vi kom hem från den sista etappen av resan, den när vi var i Rio och skapade minnen för livet. Den resan varade i fem månader, vi lyckades resa igenom femton länder under den tiden, alla länder hade någonting att ge, minnen, lukter, saker, vänner, känslor, lycka, skratt, tårar, en salig blandning av en värld vi älskar.
Sen räcker det.
Nu är det nio månader sedan vi kom hem från den sista etappen av resan, den när vi var i Rio och skapade minnen för livet. Den resan varade i fem månader, vi lyckades resa igenom femton länder under den tiden, alla länder hade någonting att ge, minnen, lukter, saker, vänner, känslor, lycka, skratt, tårar, en salig blandning av en värld vi älskar.
Vi kom hem, världen byttes, och här sitter jag nu som student under andra terminen på förskollärarprogrammet och undrar var tiden tog vägen.
Kontraster.
