Det är nog bara jag som kan ligga hemma nerbäddad i soffan med magsjuka, men ändå känna mig lyckligast i världen.
Jag är förmodligen lite udda på det viset.
Jag är så lycklig över tillvaron och allt jag får ta del av, allt jag får göra och se, allt jag får höra och vara med om, alla minnen jag skapat och även får skapa i framtiden, alla erfarenheter jag har i min bakficka och alla utmaningar jag har framför mig.
Visst ligger jag hemma och är sjuk just nu, men jag är vansinnigt lycklig ändå.
Det är inte alla som har den möjligheten ändå att få ligga sjuk hemma i en bekväm soffa, omringad av kuddar och filtar, blockljus doftandes av passionsfrukt blandat med doften från rökelsen black magic, med tjocka raggsockor på fötterna, skön musik spelandes i högtalarna, och med en varm kopp te bredvid. Vetskapen om att universums allra vackraste skapelse kommer hem in genom dörren om några timmar med sin kollosala värme, glädjesprudlande själ och sitt stora hjärta hjälper också till oerhört mycket.
Jag må vara sjuk, men jag är lycklig över allt jag har.
Det är inte alla som har det.
Jag känner mig rik på livet.
Många människor blir ledsna framåt hösten när trädens löv blir gulna och faller, som om den gula färgen vore ett trafikljus som signalerar att det är dags att stanna upp och vänta på någonting, innan det blir rött och man måste stanna upp helt.
Själv kör jag mot rött på hösten, kör ifrån det sorgsna och deperimerade nätet folk fastnar i.
För mig att det är alltid grönt ljus, alltid framåt.
Det som skulle kunna göra vem som helst nedstämd och deperimerad är kylan som kryper längst huden både inomhus och utomhus.
Vi bor i en lägenhet i stan där vi bara har sexton-sjutton grader inomhus på vintern (just nu 19), där man får sitta inrullad i filtar med raggsockor på, ibland även mössa, och ibland ha ugnen på i köket för att värma upp, Men vi har också ett envist gott humör, tonvis med levande ljus, värmemadrasser, stickade kläder och en oerhört stor värmande kärlek till varandra.
Vår hyresvärd är inte så bra på det där med värme, inte renovering heller för den delen.
Vi behöver få köket och vardagsrummet renoverat, fönstrena tätade.
Vi tjatar, men vi får tjata mer.
Det får ju faktiskt inte vara så kallt i en hyreslägenhet, enligt lag.
Vi får muta dem med kaffe och bullar, så kanske det händer någonting?
Någon vinter i framtiden kanske det blir lite varmare i vårt hus.
Faktum är så flyr ju vi ju på galna äventyr allt så ofta på vintern, så vi brukar inte lägga så mycket bry till kylan. Nu när vi är hemma i ett par vintrar på grund av mina studier är det annorlunda.
Mina studier, det är något av det häftigaste jag gjort i hela mitt liv, och jag förundras varje dag över varje ny sak jag klarar av, som jag inte visste att jag kunde.
Jag förundras över hur mycket jag växt i mig själv den senaste tiden, hur mycket jag faktiskt tror på mig själv, och hur mycket jag KAN.
Jag har alltid letat efter svar i mitt liv. Vem är jag? Vad är jag? Vad borde jag göra? Vart ska jag ta vägen? Vart kommer jag att sluta? Var kommer jag hamna?
Att läsa förskollärarprogrammet på Örebro Universitet är vad jag letat efter.
Detta är den försvunna pusselbiten.
Jag är tacksam att jag funnit den.
Tillsammans med Kalle, vänner, familj, äventyr och all glädje, är jag nu hel.
Halvvägs in i programmet känner jag mig starkare än någonsin, och jag antar alla utmaningar med både glädje och envishet.
Den VFU vi har i nuläget är också ett bevis på att jag valt rätt.
Mellan alla våra magiska resor och äventyr i livet, är det förskolan jag kommer att få vara med och forma och utvecklas i.
Det är en ära att få vara med och skapa barns framtid.
Nu ska jag dricka ett glas blåbärssoppa och lyssna på skön musik, så att de brandfrostfärgade löven dansar i takt utanför fönstret.
Jag må vara sjuk för tillfället, men det är ändå helg, livet är bra vackert, och jag är alltid lycklig ändå.
M
