Jag har en stor svart ryggsäck hemma fylld med påsydda flaggor från världens alla hörn. Den står i sovrummet just nu i ett hörn och utsöndrar en längtan efter äventyr, sådär så det känns i luften. I varje nytt land vi besöker köper jag en ny liten flagga i tyg, sedan syr jag omsorgsfullt och ganska fult fast dem själv för hand, men med en stolthet i blicken. Varje ny flagga representerar någonting. Någonting stort.
I ryggsäcken finns luften jag andats i fjärran land, revor och smuts på dess fästanordning från spännande eskapader någonstans därute, och sandkorn i dess botten från avlägsna stränder och öknar, och minnen från glömda platser utanför svea rikes gränser. Minnen, revor, smuts och flaggor som har skakats om i dånet av flygplan, tåg, bussar, fartyg, bilar , mopeder och tuktuks. Minnen från svettiga promenader och hikes genom djungel och betong, genom sand och grus. Minnen av galna människor i tullar världen över.
Det är kanske konstigt att en svart ryggsäck fylld med flaggor kan göra så mycket väsen av sig, speciellt under de där tiderna då den står i sitt hörn hemma i mitt sovrum och ropar efter nya solnedgångar och nya expeditioner, men å andra sidan är den ett tecken på spänning och förväntan. När väskan åter igen sitter på min rygg och dess fästanordningar noggrant sitter spända runt mitt liv, då vet jag att någonting enastående kommer att ske. Då vet jag att det är dags igen, det är dags att låsa dörren bakom sig och bege sig ut i världen för att fylla ryggsäcken med nya minnen, nya revor, nya sandkorn och massor med nya flaggor som jag en varm kväll i framtiden omsorgfullt kommer att sy fast.
