Ahnberg.blogg.se

Det pratas om att detta är den kyligaste våren/ försommaren på säkert fyrtio år.
Det regnar tungt och temperaturen visar på endast 10 grader denna tidiga tisdagskväll, andra Juni 2015.
Jag är beredd att hålla med angående vad det pratas om på stan, på varje arbetsplats och i varje hem, men enbart för att jag själv känt av det de senaste ynka tre dagarna jag varit åter i Sverige.
Jag (Vi, jag och Kalle) har precis kommit hem efter ett storartat äventyr vilket varade i fem fantastiska månader.
Där har det varit flipflopväder med paradisvindar, men inte här hemma hos er kämpar.
Ni som läst vår backpackingthroughlife.blogg.se vet precis vad jag pratar om.
Det känns dock fel att fortsätta skriva i ovanstående blogg då vi nu är hemma igen, därför öppnar jag nu upp min privata blogg för fortsatt användning.
Den som vill läsa får gärna göra detta.

Efter fem magiska månader i Central – och Sydamerika är vi som sagt hemma igen.
Hemma i Örebro hos vänner och familj och med nya äventyr som inkluderar allt vad ett äventyr innebär och vad man vill att det ska vara.
Världen är en öppen bok, likaså livet.

Efter varje ny resa jag gjort öppnas min själ, mitt huvud och mitt hjärta mer och mer.
Jag ser världen på helt nya sätt och med nya vinklar.
Jag tänker annorlunda, ser annorlunda, pratar annorlunda och förstår anorlunda.
Allt till det bättre.
Det gör någonting gott och lärorikt med en människa som får se olika små världar av olika typ, men ändå under en och samma stjärnhimmel och under samma sol.
Det gör MIG till en bättre människa att ha den erfarenheten.
Jag är tacksam över att ha denna möjlighet, och jag ser redan fram emot nästa resa, vart än det bär av på planeten.

Nästa stora äventyr är nära, oerhört nära.
Jag ska kasta mig in i universitetets gigantiska värld med alla andra nya och gamla studenter.
Förhoppningsvis i alla fall, jag vet inte ännu om jag har blivit antagen till det jag sökt, vilket är förskollärarprogrammet. (Testa spela upp det ordet nästa gång ni spelar hänga gubbe…)

Ärligt talat så är det kriminologi jag skulle vilja studera och sedan arbeta med i framtiden, men på grund av mina värdelösa kunskaper inom matematik är det en smärre omöjlighet för mig att nå detta.
Jag KAN inte klara av Matematik B, det är ungefär lika stor chans som att jag skulle vara odödlig eller att en T-rex skulle kunna göra armhävningar.
Jag har kollat upp olika möjligheter och vinklar men sedan insett att det just nu inte är en chans.
Kanske när jag blir äldre, kanske kan jag då våga försöka mig på matematiken igen.

Jag har faktiskt ingenting emot att studera till förskolelärare heller.
Verkligen inte.
Jag älskar barn!
Jag älskar tanken att få hjälpa människor, att se barnen leva ut sina fantasier och nyfikenheter, leka och växa och förbereda sig inför skolans stora äventyr.
Jag vill göra skillnad!
Jag vill att barnen ska må bra, känna sig trygga, inte känna sig ensamma, inte bli mobbade eller hamna i utanförskap som jag blev så många år, redan i förskolan.
Jag vill att de ska växa upp glada, stolta, raka i ryggen och att de har KUL.
- Förskolan är trots allt grunden till allt barnen kommer att lära sig i framtiden.
Jag skulle älska att se när de själva blir stolta över att de KAN, och att de vill.

I alla fall, (jag faller lätt ur spår.)

Det är vad som väntar.
Studier.
Det gör mig glad, nyfiken, ivrig, nervös, laddad, upprymd, allt på samma gång.
Jag vill och jag kan.
Jag har bara inte hundra procent tillit till mitt självförtroende, som vanligt.
Det är någonting jag får jobba på ofta, ärligt talat.
Det är ett spöke ifrån barndomen.
Jag ska kämpa.
Jag lovar.

Om jag bara kommer in på utbildningen öppnas en helt ny dörr.

Under en månads tid framöver ska jag och Kalle bo hemma hos hans föräldrar en bit utanför centrum, detta på grund av att vi hyr ut vårt hem till en kille i sex månader, varav vi varit bortresta under fem utav dem.
Det känns ärligt talat väldigt mysigt att bli bortskämd med god mat, angenämt umgänge, trevliga samtal och lite lugn och ro efter denna långa resa.

Det känns aningen konstigt att plötsligt stå still, att stanna upp, att börja om.
Det känns samtidigt välbehövligt att stanna till, sakta ned och slappna av litet.
Jag har saknat min familj och mina vänner väldigt mycket.
Säkert mer än vad de själva vet om.
Jag älskar dem alla och de är alla så värdefulla för mig.
Man säger ju att de inte växer på träd, vännerna, därför är de så viktiga.
Jag har hittills bara hunnit träffa några vänner sedan vi kom hem, men nu kommer vi att stanna mycket länge.
Nu finns tid för kvalitétstid.
Jag avskyr ordet ”Kvalitétstid”, men nu fick det bli så ändå.

Vissa saker kan man använda eller göra även om man inte gillar det till hundra procent.

Det är dags för mig att dricka upp mitt te, lägga mig och läsa i min bok, och bara slappna av.

Regnet faller tungt därute, sommaren är iskall, men jag är varm.
Jag är lycklig.